Ack, denna destruktiva upptäckarlusta

Mitt förra inlägg gav upphov till en del kommentarer avsedda att försvara långsegling. En av dessa kommentarer fick mig att fundera lite.
Jag citerar skribenten: ”Mänskligheten bygger mkt på @ utforska/upptäcka/röra på sig & ta lite risker & iom detta lära sig mer av det som finns runt omkring Oss”.
I förstone tyckte jag det stämde ganska väl, men eftersom jag då som bryggseglare var tvungen att inse att jag inte bidrar särskilt mycket till mänsklighetens utveckling (vilket gjorde mig en aning beklämd) kände jag mig manad att fundera vidare och kom till en helt annan slutsats:

Det finns få människor i mänsklighetens historia som ställt till med mer elände än långseglarna.

Klockan 02:00 den 12:e oktober 1492 siktade Columbus San Salvador i Bahamas. Detta inträffade några år innan det blev väluppfostrat att hosta i armbågen och man får anta att Stoffe var rejält snuvig när han stapplade i land eftersom en hel civilisation 60 år senare var mer eller mindre utraderad på grund av de sjukdomar som långseglarna tillsammans med sin obändiga upptäckarglädje tog med sig till den nya världen.

Vi skandinaver har egna långseglartraditioner att vara stolta över. Som skäggiga sjöscouter med svärdet i hand var vi alltid redo att gå bärsärkagång och bränna ned en by i ett avlägset land. I den här texten från 793 eKr uttrycker en anglosax sin motvilliga beundran för våra förfäders seglatser: ”Nu ha vi och våra fäder levat i detta vackra land i nära 350 år, och aldrig har maken till de ohyggligheter förekommit i Britannien, som vi nu fått utstå genom ett hedniskt folk; och ingen trodde, att en sådan seglats som denna var möjlig”.
Till mänsklighetens fromma utforskade vi med fara för vårt eget liv kloster och byar över stora delar av Europa med stor energi. Detta var ett farligt äventyr eftersom lokalbefolkningen oftast var bofast eller bryggseglare och därför lata bakåtsträvare och allmänt ovilliga att inse nödvändigheten av att röra på sig och göra nya upptäckter.
Ett kloster på ön Lindisfarne i Northumberland i nordöstra England utforskade våra frejdiga långseglare faktiskt upprepade gånger mellan åren 790 och 875 eftersom de envisa munkarna gång på gång fyllde det med nya intressanta kulturföremål.

Tyvärr får man konstatera att de stora långseglarnas motiv ofta inte varit av särskilt ädel natur och om de mot förmodan drevs av en altruistisk önskan att tjäna mänskligheten så banade de ändå vägen för allsköns elände. Givetvis är det inte lätt att veta vad mänskligheten hade mått bäst av, men det finns tillräckligt många exempel för att få en att tvivla på att långseglarna gagnat oss i någon större utsträckning.

Nä, nu ska jag gå ut på bryggan och göra helikoptern. Det gynnar förmodligen inte mänskligheten, men skadar den knappast heller.

God fortsättning och gott nytt bryggseglarår!

Share

Bryggsegling – ett enklare båtliv

Att ta sig runt jorden på havet, se nya länder, träffa andra sorters människor och lära känna andra kulturer. Vad i hela friden ska det vara bra för?
När man kan ha det så skönt hemma vid bryggan.

Det är långseglarföredrag på kryssarklubben, långseglarbloggar med eller utan ungar, långseglarbloggar med eller utan tokstollar och till och med långseglarbloggar utan båt, långseglargrupper på facebook, långseglarböcker, långseglaraspiranter i hamnen och långseglare som långseglar. Ni märker hur tjatigt det blir?

Om man inte redan är ute och självplågar sig kring Kap Horn eller ligger ankrad utanför en öde ö det inte går att uttala namnet på, så är man i alla fall på väg.
Men vad är det egentligen som är så lockande med att trycka ihop sig som packade sillar på minimal yta, medan man i snigelfart segar sig fram över till synes oändliga havsvidder som i bästa fall är så mördande monotona att Sahara framstår som Skara sommarland och i värsta fall rätt och slätt livsfarliga?
Ser ni framför er en frisk och solbränd seglare bakom rodret i en ljummen passadvind på väg mot självförverkligande och inre frid? Jovisst, skepp ohoj.
Föreställ er i stället ringaren i Notre Dame med nervösa ryckningar i ögonvrån, det ligger närmare sanningen.

För det är på knä i motorrummet, ihopvikt som ett gem man ofta finner långseglaren. Eller hivande 20-litersdunkar med diesel från jollen till båten i ställningar som hade fått håren att resa sig på sjukgymnasten man kommer att träffa efter hemkomsten. För att inte tala om vattendunkarna.
Och nästa gång du är på badhuset tar du med dig gasolköket in i bastun och ställer dig att laga mat där. Glöm inte att tänka dig att hela bastun dessutom rullar fram och tillbaka samtidigt. Bry dig inte om blickarna från de andra bastubesökarna, att ta med gasolköket in i bastun är ändå inte hälften så tokigt som att segla jorden runt.

Som långseglare finns det alltid något att oroa sig över. Mörka moln, vågor som bryter, tromber, åska, draggande ankare, revor i seglet, rost, knak i riggen, stålvajrar med trådar som släpper, pirater, skit i dieseln, skit i vattnet, skit i autopiloten, vilseledande sjökort, ja det går att fortsätta i oändlighet. En vibrerande kaffemugg räcker för att få en långseglare på helspänn eftersom det där klirrande ljudet vid motorgång skulle kunna tyda på att något är fel med maskinen. Förhoppningsvis upptäcks kaffekoppen innan man ännu en gång går ner på knä, intar gemposition och river runt i motorrummet.

Ja, jag har också läst böckerna med färgglada bilder där havet är oh så turkosblått, stränderna är wow så pepsodentvita (eller om det är leendena) och solnedgångarna åh så in i he oreanga.
Men ni måste förstå att den drift att bekräfta sitt eget handlande efter att under flera år sovit i lakan blöta av svett eller saltvatten, ätit bananer på längden och tvären samtidigt som man på nätterna drömt om godishyllan på Ica Maxi och grillad hamburgare och skaffat sig en kropp som möjligen en nittioåring hade varit stolt över – den driften är inte att leka med och det är därför det dräller med långseglarböcker i hyllorna som berättar om hur lycklig man blir när man angör en palmklädd sandplätt med färgglada stenar runt, mitt i ingenstans och hur bara så där utvecklande lagom farligt det är att flänga runt på oceanerna. Men epilogen med valium och sprillans nya knäleder i titan får man aldrig läsa.

Det är egentligen en långseglare väl hemma igen som ordet skeppsbruten syftar på.
Samla alla gamla långseglare och ni har handikappförbundets regatta.

Tacka vet jag bryggsegling. Ett mer civiliserat sätt att leva. Bor man i Malmö är främmande kulturer och nya människor aldrig långt borta och man kan när som helst ta femman mot Rosengård om man vill göra ett besök i en annan världsdel. Och som Lisa Nilsson och zenmunkarna säger, himlen finns runt hörnet och den inre resan gör man lika bra hemma som på resande fot.
Den dag jag känner ett trängade behov av att angöra en hamn med palmer kastar jag loss och är efter en dags segling i Trelleborg.

Så sluta fingra på tamparna, nicka bara och håll med när den förvirrade grannen pladdrar vidare om Biscayas väderfönster och fortsätt lugnt att bryggsegla.

Fair winds!

 

 

Share